Behrens Becquerel

2008-04-28 * 2009-12-06

Information

Pappa: Such Kastenhofs Alexus
Mamma: Such Gangsterluvans Jänta Af Hedvig

Om Becquerel

Lilla Becquerel blev bara 19 mån. En tjej som om man ska beskriva med ett ord Glädje!
Tätt där efter kommer fullt ös/energi. Trotts de var hon jätte lydig och bara älskade allt och alla och
ville att alla skulle älska henne. Fanns absolut inget ont i henne, aldrig hört henne morra.
Stackarn ville så väl att hon fick gamlingar som tyckte hon bara va en liten skit på närverna.
Hon hade ingen hejd på sina försök att bli omtyckt. Men så va hon!
Hon älskade att springa och busa med vår andra hundar och hade en knasig egenhet att när
hon busade så drog hon tag i svansen på den före så dom tvärstannade.
Smart tyckte hon som inte va lika snabb.

Becquerel hade verkligen inte ett lätt liv. När hon bara va 9 månader blev hon plötsligt jätte hängig
och stel i kroppen och ville inte röra sig alls. Vi hade bara en sjukdom i tankarna och hoppades för
allt i världen att de inte va den. Vi hade tyvärr fel och efter ett spinalprov visade de sig att Bq hade bacteriell
meningit (hjärnhinneinflamation). Som om de här inte va nog så fick våran Bella(hennes syster) precis samma
symptomer bara någon vecka innan och blev inlagd. Becqurel blev bättre med långtidsbehandling av kortison
och va bra ända tills hon var 15 månader. Då blev hon dålig igen och denna gången tappade hon 10 kg
på jätte kort tid. (bella precis samma sak). Vid de här laget kunde man inte känna igen henne. Hennes huvud
som de inte fanns så mycke av från början fanns inte alls. Sakta men säkert blev hon ´´frisk´´ igen fast gick
fortfarande på kortison när vi bestämde oss för att låta henne somna in. Hennes kropp blev aldrig sig lik.

De som Bq verkligen hade i mot sig var att hon stoppade i sig saker. Allt från handukar, leksaker till att äta på väggar.
Inte så där fint på socklar utan stora hål mitt på väggar. Tillslut hade vi hål i nästan alla rum. Och hon
blev opererad 2 gånger för att ha ätit på handukar. de va de som hade hänt när vi fick åka till strömsholm för
sista gången med henne. Hon hade ätit på en handuk igen. mamma tog beslutet att hon hade fått kämpa redan
för mycket för sitt liv. Att vara osjälvis är inte lätt! De vet ju alla som har tagit de här beslutet!

Vi är så glada för den korta tid vi fick med dig och kommer aldrig glömma dig lilla gumman!